Historia

Ulebergshamn ligger på utmark till hemmandet Uleberg, därav namnet. Bronsåldersröset " Ulebergs töser" vittnar om att det fanns bebyggelse tidigt i området. År 1594 beskrevs det endast som en hamn " en haffn, kallis Ulffuebergs haffn" i den inträngda viken, men där fanns med säkerhet befolkning några år senare. Troligen var platsen utskeppningshamn för timmer. Enligt tradition bodde där flera holländare. En var den mycket rike skepparen David Slaman på gården Uleberg, som bl.a. ägde de skepp, som ännu ligger sänkta i viken.
Under de olika sillperioder kom det mycket folk som arbetade med sillen. Under senare delen av 1700-talet uppfördes trankokerier bl.a. i Stensvik och Gramskär.
I slutet av 1800-talet började man bryta granit. Samhället fylldes med stenarbetare, många kom från Blekinge och Småland, i alla familjer fanns det gott om barn. Samhället växte och här fanns mjölkaffär, charkuteri, kortvaruaffär, bageri, speceriaffär, skomakare, fotograf, skräddare samt tre skolor.
Stenhuggarna organiserade sig och byggde ett Folkets Hus, en kooperativ affär analdes i källaren, först på 1950-talet avlöstes den av en Konsumaffär.
Stenindustrin behövde lastfartyg. Sådana fanns redan i Ulebergshamn och aldrig färre än fem fraktskutor hade sin hamn här. Lastbryggor uppfördes och en av utskeppningsplatserna var Munkholmen dit ut lades räls som stenen fraktades på.
Överbefolkade hus och brist på sanitetsmöjligheter resulterade i att ett badhus byggdes. Baderska anställdes, frivilliga krafter skaffade tång och sötvatten. Röda Korset bekostade bad för skolbarnen.
Bristen på arbete gjorde att befolkningen minskade. 1972 stängde Konsumaffären.
På senare år har det byggts mycket nytt och antalet året runt boende ökar. Samhället har idag ett livligt föreningsliv året runt.